Vildsvinsdrivande hundar – en växande trend i de svenska skogarna

Vildsvinsdrivande hundar blir allt mer populära i våra svenska skogar i takt med att vildsvinsstammen fortsätter att öka. Jägare söker hundar som kan arbeta effektivt, säkert och på ett sätt som skapar både spänning och kontroll under jakten.
En av de raser som ökar mest i popularitet är Plotthund, även om den fortfarande är relativt ovanlig i vissa delar av landet. Andra raser som blivit allt mer eftertraktade är Slovenský kopov, Gonczy Polski och Bluetick Coonhound.
För passkyttar har de drivande hundarna blivit särskilt uppskattade. Jakten blir mer dynamisk, och man kan följa hundens arbete på ett helt annat sätt än vid jakt med ståndhundar som exempelvis spetsar.
Vad bör man tänka på när man skaffar en vildsvinsdrivande hund?
För att få en trygg och fungerande jakthund är avel och prägling två av de viktigaste faktorerna. Det menar flera erfarna jägare jag har varit i kontakt med.
Att börja präglingen redan i valpstadiet är avgörande. John, en av jägarna jag talat med, berättar att han tidigt introducerat sin unga Plott för nosework där belöningen baseras på dofter från vildsvin och björn. Det menar han, skapar en naturlig koppling till rätt vilt och underlättar hundens utveckling.
En viktig del av präglingen är att inte uppmuntra en valp eller unghund att bita eller ruska i viltet. Att hunden tuggar eller ruggar lite kan vara naturligt, men all form av hets eller överdrivna uppmuntringar kan leda till oönskade beteenden och felaktiga jaktmönster längre fram.
Mod, skärpa och självkontroll – en svår balans
Under våra samtal återkommer frågan om hundars mentalitet och beteende. Att hitta den perfekta balansen mellan mod, skärpa och självkontroll är enligt många erfarna jägare en utmaning.
En hund som är för vek behöver ofta kompensera genom att slå på mycket skärpa, vilket både innebär ökad skaderisk för hunden och kan leda till att den biter i friskt vilt – ett beteende som är helt oacceptabelt.
Den ideala hunden beskrivs som en individ som:
- har tillräckligt mycket mod för att resa vildsvin eller björn
- inte behöver använda mer skärpa än nödvändigt
- kan behålla lugnet och arbeta etiskt även i pressade situationer
Mycket av hundens beteenden formas dock av ägaren. Mattias, en annan erfaren jägare, betonar att tydligt ledarskap är avgörande – något som gäller alla hundar, oavsett om det är jakthundar eller sällskapshundar.
Injagning – när och hur?
Frågan om hur man bäst jagar in en vildsvinsdrivande hund har lika många svar som det finns jägare. Ett råd de flesta ändå enas kring är att inte släppa hunden för tidigt.
Hunden måste vara mogen nog i huvudet för att hantera situationen. Exakt när det sker är högst individuellt, men många menar att ett lämpligt spann är någonstans mellan 15 och 25 månader.
I detta skede kan man med fördel testa hunden i ett hägn med rätt typ av grisar för att se hur den reagerar. En hund som visar för mycket skärpa eller inte vågar skälla kan behöva mer mognad innan den är redo.
När släpper man på björn?
Det är betydligt svårare att ange en generell ålder för björnsläpp. Hundar utvecklas väldigt olika. Ett tidigt släpp ökar risken att hunden blir skrämd och i värsta fall förstörd för framtida jakt. Därför krävs stor försiktighet och erfarenhet när man tar det steget.
Etik
Det ökande intresset för vildsvinsdrivande hundar följer utvecklingen av vildsvinsstammen, men också en jaktkultur som värdesätter etik, kontroll och hundmaterial av hög kvalitet. Rätt avel, rätt prägling och rätt injagning är nycklarna till att forma en trygg, effektiv och hållbar jakthund – både för hundens och viltets skull. Löshundjakten är något unikt för Sverige och ett viktigt kulturarv. För att bevara den krävs att vi jägare värnar om rätt etik – i vår syn på jakten, våra hundar och våra jaktmetoder. Det ställer krav på oss alla.


